Angelologi för 2008

Genom Ian Davis blog hittar jag en diskussion hos Ed Parsons, ”Geospatial Technologist” hos Google, om vem som egentligen  äger en karta, eller snarare informationen som finns i en karta, som skapats i  Google Maps. Google gör uppenbarligen inte något anspråk på att äga den data som ligger till grund platsangivelser i en specifik karta – handlingen att publicera en karta genom Google Maps ger Google en licens att använda datat, men inte någon äganderätt. Kul att veta och ett smart  affärsdrag av Google, förstås, eftersom de vill få in och använda så  mycket data som möjligt. Google behöver ju inte äga information, bara  de kan använda den.

Diskussionen som följer är djupt fascinerande. Ägandefrågan är inte  så enkel som först hävdas, eftersom en karta byggs upp av en mängd  information härledd ur flera olika källor. Skillnaden mellan ”data  I’ve created” och ”derived data” är långt ifrån solklar. Även om  informationen som utgör grunden till en viss google-karta skapats manuellt (”using my imagination and local knowledge”) har den  antagligen skapats med utgångspunkt i en faktiskt existerande karta,  som mycket väl också kan vara (kanske per definition alltid är?) en  databas. Googles grafiska kart-representation skulle inte vara  särskilt användbar utan de gatu- och stadsnamn och matchande koordinater Google lagrar i mer traditionella databaser, och var går egentligen gränsen mellan kartan som grafisk representation och kartan som datamängd/databas? Databaser faller inom EU (men inte i t.ex. USA) faller under EU:s databasdirektiv, som säger att substantiella  datamängder ägs av den fysiska eller juridiska person som sammanställt  dem. Vad som egentligen definierar en databas och vilka datamängder  som är originella eller härledda (min översättning av engelskans  ”derived”)  är ingen självklar fråga.

Är man intresserad av intellektuell egendom vs. internet  är  denna fråga å ena sidan oerhört intressant. Å andra sidan kan jag inte skaka av mig  känslan av att detta är angelologi för 2000-talet. ”Hur många ägare  kan vara inblandade i en mash-up?” känns som en uppdaterad variant av  den medeltida teologiska frågan om hur många änglar som får plats på  ett knappnålshuvud. Skarpsinniga analyser av något som inte är förenligt med hur  världen faktiskt fungerar, eller med ett citat från en beskrivning av Tomas av Aquinos och andra skolastikers diskussioner om änglarnas materialitet: ”a classic example of good brainpower put to nonsensical ends.”

Lösningen borde kanske vara en kopernikansk revolution – ett enkelt  perspektivskifte som gör att man slipper väldigt mycket extraarbete i  tolkandet av verkligheten. Istället skulle man kunna arbeta ordentligt med de frågor som  faktiskt är relevanta, som hur man kan veta om den data som används är uppdaterad och korrekt, hur den sammanställts, hur stabil den är,  frågor kring interoperabliltet och användbarhet, för att inte tala om all problematik kring kartläggning och massövervakning… Ägandemetafysik kan vara spännande, men någonstans passerar man gränsen till det löjliga.

  1 comment for “Angelologi för 2008

  1. 18 november, 2008 at 10:15

    Jag hade faktiskt igår en diskussion med en kund om Googles nya licens för Google Maps. Frågan var om Google kunde lägga anspråk på kundens verksamhetsdata om kunden använda kartbakgrund från Google i sin egen kartlösning. Vi hade ingen aning någon av oss. Fast utifrån diskussionen på Parsons blog skulle jag väl nu kunna säga att den kundens verksamhetsdata definitivt inte är ”derived data”.

    Tyvärr är det väl så att ägandemetafysiken är intressant eftersom den omsätts i pengar. Avgifter och licenser för att utnyttja kartorna i sig, möjligheten att använda kund- och användargenererat data i egna lösningar mot tredje part etc.

    När det gäller kartor är tyvärr även de offentliga aktörerna i Sverige helt inriktade på licenslösningar, dyra sådana, vilket gör att många tjänsteutvecklare använder sämre men ”gratis” kartor i sina lösningar. En Open Data-modell för svenska offentlig (kart)data vore välkommen. En sådan skulle förstås leda till lägre licensintäkter, men också till en mera dynamisk tjänsteutveckling vars beskattning längre ut i förädlingskedjan på sikt skulle mer än täcka licensintäktsbortfallet.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.